känslan som inte går att beskriva...
De är många som genom åren har frågat mig om varför jag håller på med hästar och hur man kan ha en sån passion som faktiskt hästarna har varit för mig i så många år.. sen jag började på ridskola som typ 6 år så har hästarna följt mig genom livet.. fram tills jag va 20 så var dom egentligen nästan hela mitt liv, jag levde för dessa varelser, allt jag gjorde speglades i min passion... Passionen på senare tid över i tävling och jobb och jag har där på slutet upplevt ögonblick i mitt liv som hittils nästintill vart oslagbara...
Känslan när jag red min älskade lightning för i princip sista gången var på KM för Sundsvalls fältrittklubb.. Jag kände redan då jag red fram att allt klaffade... Jag och hästen var ett , de var inte två individer utan en som rörde sig tillsammans i harmoni... Vi nollade grunden utan problem på 105cm .... näst sist ut i omhoppningen och höjden hade ändrats ( vilket ingen vågade berätta för mig) vi gjorde vår bästa runda någonsin och vi tog hem segern... Känslan att komma in på min kära häst på prisutdelningen och få de där täcket och höra hur speakern säger att det här är sista gången vi ser Camilla och Lightning tillsammans.. Det sista varvet då vi galloperade själva i manegen till we are all the winners får fortfarande mina hår att resa sig på hela kroppen...
I Söndags hade jag ännu ett sånt ögonblick... Efter 7 månaders kämpande får vi äntligen rida Bizze igen... och i Söndags red vi bort till ängen och tog några varv runt... Känslan var helt enorm... klockan var 9 på morgonen och allt i gerrebacka var helt stilla... vi var ensama på ängen och daggen låg synlig i gräset... Jag fattade galopp och där var känslan igen, vi var ett, han lydde min minsta vink och jag kände hur hans ryggmuskler arbetade udner mig, jag kunde känna hans styrka och lust sprudlade i honom lika mkt som inom mig, vi flög fram i en kontrollerad harmoni...
En för mig känslomässig berättelse, en för er patetisk hästtjej... Men känslan går inte att beskrivas och de är inte många som får uppleva den.. lyckans dessa få... lyckans mig..
Känslan när jag red min älskade lightning för i princip sista gången var på KM för Sundsvalls fältrittklubb.. Jag kände redan då jag red fram att allt klaffade... Jag och hästen var ett , de var inte två individer utan en som rörde sig tillsammans i harmoni... Vi nollade grunden utan problem på 105cm .... näst sist ut i omhoppningen och höjden hade ändrats ( vilket ingen vågade berätta för mig) vi gjorde vår bästa runda någonsin och vi tog hem segern... Känslan att komma in på min kära häst på prisutdelningen och få de där täcket och höra hur speakern säger att det här är sista gången vi ser Camilla och Lightning tillsammans.. Det sista varvet då vi galloperade själva i manegen till we are all the winners får fortfarande mina hår att resa sig på hela kroppen...
I Söndags hade jag ännu ett sånt ögonblick... Efter 7 månaders kämpande får vi äntligen rida Bizze igen... och i Söndags red vi bort till ängen och tog några varv runt... Känslan var helt enorm... klockan var 9 på morgonen och allt i gerrebacka var helt stilla... vi var ensama på ängen och daggen låg synlig i gräset... Jag fattade galopp och där var känslan igen, vi var ett, han lydde min minsta vink och jag kände hur hans ryggmuskler arbetade udner mig, jag kunde känna hans styrka och lust sprudlade i honom lika mkt som inom mig, vi flög fram i en kontrollerad harmoni...
En för mig känslomässig berättelse, en för er patetisk hästtjej... Men känslan går inte att beskrivas och de är inte många som får uppleva den.. lyckans dessa få... lyckans mig..
Kommentarer
Postat av: Daniel
Jag vet exakt vad du menar dock då inte med hästar för min del =)
Postat av: Camilla
Daniel... Ja den där känslan kan nog arta sig på många sätt, troligen till alla som verkligen har en passion för nåt :)
Postat av: marie
Det där inlägget berörde mig mycket... nu blev jag ju riktigt sentimental här...
Trackback
