En berättelse om situationen på Irland..

På Irland ser man inte på hundar på samma sätt som vi gör i Sverige. För oss blir de en familjemedlem och våran bästa vän. På Irland ses de mer som konsumtionsvaror. Många familjer skaffar valpar som de tröttnar på eller byter ut när valpen blir större och livligare. Till jul byter många familjer ut sin hund mot en ny valp. Andra skaffar en valp till jul och dumpar den efter nyår när barnen börjar skolan igen.




På Irland lever de flesta hundar i familjer på natten men medan familjen är på jobbet är hunden på bakgården eller springer lös och leker med hundkompisar på gatan. Den kanske gör grannens löptik med valpar eller rensar gatans soptunnor på mat.  En dag tröttnar någon granne och ringer kommunens hundfångare. En blå van dyker upp och en man i uniform fångar in ett par av hundarna på gatan. Hundarna tas till poundet som hundfångaren har avtal med. Här förvaras hunden i 5 dagar för att ägaren ska få chans att hitta igen sin hund.




I poundet är det kallt, mörkt och blött. Det luktar från många andra okända hundar. Några gnäller olyckligt och andra skäller i protest. Första dygnet sitter hunden i ett hörn och skakar av rädsla och saknar sin familj fruktansvärt mycket. Efter någon dag har hon hämtat sig från den största chocken och insett att hon fortfarande lever. Hon springer glatt fram för att hälsa på människan som kommer i hopp om att få komma härifrån. Men nej, hon måste stanna i 5 dagar...




Kennlarna i Dunboyne består av ett kallt smutsigt cementgolv. Det droppar från taket så det är alltid blött på cementen och hundarna har svårt att hålla värmen när de inte kan hålla sig torra. Det finns inget mjukt att ligga på och inget dagsljus. Allt är gjort av cement och stål. Atmosfären här inne visar alla tecken på att detta är helvetet på jorden. Hundar som kommer hit släpas in och gnällskriker av olycka och rädsla när de lämnas ensamma i kenneln och ståldörren slår igen bakom dem. Här har man sett de olyckligaste hundar man kan tänka sig. En liten genomvåt yorkshireterrier satt uppkrupen i sin matskål för att försöka hålla värmen. Kylan och stressen gör att kilona rasar på hundarna och 5 dagar i denna miljö kan vara mer än en hund klarar av under vintern. Hundarna får inte umgås med andra hundar och får inga promenader. De hundar som avlivas här får aldrig se dagsljus efter att de lämnats in.

Klockan 10 på morgonen 5 dagar senare kommer veterinären. De hundar som inte har blivit bokade att få komma till en familj eller ett rescuecenter släpas ut, ibland glada i tron att de äntligen ska få komma därifrån, andra under full protest som om de vet vad som väntar. Avlivningsmetoderna är ofta med spruta men kan också vara med el eller bultpistol.




Om hon är en av de hundar som det står "hundar utan hem" på så hämtas hon vid lunchtid av en djurambulans som tillhör Irish Pet Rescue. De hundar som bokats att få komma till Sverige sätts i var sin bur i den tempererade djurambulansen och sedan bär resan iväg till Leitrim Animal Welfare.

Vissa säger att man inte skall adoptera hundrar från andra länder utan istället  ta hand om de hundar vi har i Sverige. Vissa menar att det finns hundar som har det illa i Sverige med och som behöver ett nytt hem. Och visst jag kan förstå deras tankar. Men efter att ha undersökt situationen på Irland lite närmare är jag säker på att jag gör rätt... Detta är deras vardag, sådan vardag utsätts inte dom svenska hundarna för, därför tycker jag de är rätt och helt underbart av dessa seriösa organisationer och idiellt hjälper dessa djur..


Visst det finns skräckexempel från Spanien, men finns det inte alltid sådana exempel i alla situatioer... Seriösa kontra oseriösa...

Om jag får hjälpa en sådan här liten själ att bli en lycklig hund igen, att få en andra chans och samtidigt få den underbart söta hund jag alltid önskat mig, så skulle jag bli överlycklig... De vet vi på Fredag...
Nu tar jag intehonom för att han kommer från irland och jag tycker synd om honom, utan jag fastnade verkligen för denna söta varelse och gillar allt jag läst och fått berättat om honom...